Nu har jag varit i Etiopien i över en månad och jag tänkte att någon kanske undrar vad jag håller på med. Undrar du inte så kan du hoppa till inlägget under som innehåller mig och mulor.
Moder Teresas barnhem i Asco, Addis Ababa består av barnhem, klinik och skola. På barnhemmet bor mellan 250 och 300 barn i åldrarna nyfödda till 17-18 år. De är uppdelade i tre hus: Ett för de äldre flickorna och de allra minsta barnen, ett för de yngre flickorna och ett för pojkarna. I stort sett alla barn här har HIV, med några få undantag för andra allvarliga sjukdomar, och alla får bra behandling. Att få bra behandling mot HIV betyder att man kan leva ett i stort sett normalt och fullt liv, förutsatt att man tar medicinen regelbundet.
Kliniken är inriktad på barn med mödrar och har plats för dryga trettio barn och något färre mödrar. De har också en akutmottagning som tar emot 50-60 personer om dagen. Skolan är stor och har runt 1000 elever. De undervisar alltså inte bara barn från barnhemmet, utan även barn utifrån.
Mitt jobb under dagarna är att undervisa engelska. Skolan är nybyggd och faktiskt väldigt fin, även om saker inte alltid fungerar som man är van vid och chefen över min avdelning har framförhållning som en fjäril. En dag tog hon bort mina lektioner fem minuter innan den första började och dagen efter gav hon mig en ny årskurs och nytt ämne en kvart innan första lektionen, utan att ge mig någon info eller böcker att utgå ifrån. Dock verkar det som att jag framöver kommer att fortsätta undervisa årskurs 2 & 4, english vocabulary. Vilket är väldigt roligt, men också svårt då jag inte pratar amhariska och de ganska knackig engelska. Språkbarriären gör det svårt att förklara, samtidigt som ungarna vet hur de ska utnyttja att jag inte alls förstår vad de snackar om.
Det som också gör det svårt är det som sagt inte bara är barnhemsbarn som går på skolan. Utan även barn som både måste betala för att gå där (både för sig själva och för barnhemsbarnen) samt klara ett intagningsprov. Detta gör att hälften av ungarna är barn som har lätt för sig i skolan med relativt välbärgade föräldrar. Medan andra hälften är barn med liten studiemotivation och utan både hjälp och påtryckningar hemifrån.
När jag har tid på morgnarna försöker jag också hjälpa till med att sortera medicinen till alla barn (Det är som sagt många barn, och de ska alla ha medicin två gånger per dag) och på eftermiddagarna är jag med barnen. Spelar fotboll, pratar eller hjälper med läxor. Jag spelar massvis med fotboll, flyr från barn som vill fläta mitt hår och får stryk av en andraklassare i stå-på-händer-tävling.
Barnen här det förhållandevis bra (med förutsättningarna att de har HIV och inga i många fall inga föräldrar). Barnhemmet är fint och jag tror att nunnorna som leder stället har hyfsat mycket pengar att röra sig med. Alla barn får som sagt bra medicinering och mår således bra. En volontär berättade dock att det inte har varit så särskilt länge och att för bara fem år sen dog cirka 25% av barnen. Antar att det sätter en del spår på de som är här nu, även om siffran idag i stort sett är noll.
Största problemet tycker jag verkar vara att Moder Teresa Organisationen är vana med att arbeta med barn som dör och har en policy att byta hela samlingen nunnor var tredje år. Här överlever dock barnen och jag tror de behöver stadga och rutiner, ändå verkar de byta personal/nunnor oftare än vad policyn kräver.
Kan också passa på att säga att om ni har grejer som ni vill bli av med eller bara vill hjälpa så får ni gärna höra av er till mig. Barnen här punkterar en boll efter en vecka på grund av mängden fotboll de spelar på asfalt och skulle bli superglada över en ny boll, ett hopprep, en frisbee, en rolig hatt eller vad som helst. Gamla fotbollströjor vore extra uppskattat tror jag. georg.naver@gmail.com, i så fall.
Tusen tack för mig, osv osv
Lovar att jag ska skriva nagot har snart.
puss
